Produktionsår | 2013 |
Betyg | GGGG+ |
Namn | Mig äger ingen |
Genre | Drama |
I Skrivande stund | På Bio |
Skådespelare | Mikael Persbrandt, Ida Engvoll och Saga Samuelsson |
Regissör | Kjell-Åke Andersson |
Längd | 1h 49min |
Lisas föräldrar separerar när Lisa är ett litet barn.
Hasse, Lisas pappa gör allt för att klara av uppgiften att ta hand om sin lilla dotter samtidigt som han jobbar heltid samt brottas med sitt alkoholberoende. Samtidigt gör Lisa, allt för att försöka upprätthålla den bortbleknande bilden av hur hennes pappa en gång var men åren går och det blir allt svårare och svårare.
Den här filmen var i en klass för sig!
Det är ingen hemlighet att jag inte brukar vara så förtjust i svensk film…
Ofta så känns mycket i en svensk produktion ganska krystat och lite onaturligt.
Svenska dramer och komedier kan vara ok, men i och med min tvekan till svensk film överlag, så drar jag mig för att se även dem.
Men ibland så blir man överraskad, i somras såg jag ”KÄNN INGEN SORG” på bio, som jag gillade skarpt och då trodde jag verkligen att det var ”Årets svenska film”.
Men det var tills jag såg ”Mig äger ingen”…
”Mig äger ingen” var riktigt, riktigt bra!
Filmen utspelade sig på 70-talet och jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt insatt i svensk politik/historia för att bedöma huruvida miljön var verklighetstrogen eller inte.
Men i filmen fungerade allt fantastiskt! Mikael Persbrandt spelade pappa Hasse och han övertygade verkligen! I en intervju hörda jag honom berätta om hur han förberett sig för rollen och han beskrev bl.a i intervjun hur han ”Kände varje doft och varje smak i lägenheten där hans karaktär bodde (bal, bal, bla)” Det lät ju som riktigt BS men efter att ha sett filmen tänkte jag bara: jaha, det var så han menade… Mikael var helt fantastisk och det kändes verkligen som att han kände varje doft och smak!
När vi nu är inne på skådespeleriet så vill jag även lyfta fram de olika skådespelerskorna som spelade Lisa. Framförallt Ping Mon Wallén tyckte jag utmärkte sig.
Det enda som drog ner filmens betyg för mig var egentligen inget som var fel i filmen, men filmen var så oerhört tragisk och gripande utan några riktiga ”glädjetoppar” vilket gjorde att den kändes lite monoton på det hela taget. Det kändes som att de gick från ”livet suger” till ”Livet suger lite mindre” och inte så ofta till ”nu är alla nöjda och glada” men som sagt, detta har bara med tycke och smak att göra och var inte direkt någon brist i filmen.
Hur upplevde ni den?