Efter att The Avengers stoppat Loke och utomjordingarna på rymdskotrarna i New York återvänder Thor och Loke till Asgård. Loke får sitt straff för de brott som han begick på jorden och Thor börjar rensa upp i det kaos som bröt ut när han lämnade Asgård.
Desvärre tar det inte lång tid innan en gammal ondska som legat i dvala i nära 5000 år vaknar till liv och plötsligt svävar hela universum i fara…
En ok film som flöt på och gjorde vad den skulle. Läs mer →

Året är 2154 och de rika människorna har flytt jorden för att bosätta sig på rymdstationen Elysium. Tyvärr så räcker den inte till för alla, utan majoriteten av mänskligheten tvingas bo kvar på den döende planeten.
Fabriksarbetaren Max är en av dem. En dag drabbas Max av en olyckshändelse där han utsätts för en dödlig dos av strålning. Hans enda hopp är att ta sig till Elysium där de privilegierade har tillång till en teknik som kan bota allt…
Jag gillade Elysium och trots att det på sista tiden kommit en uppsjö av filmer i action-sci-fi genren, så tycker jag att den här sticker ut på ett positivt sätt.

Miljöerna i “Elysium” påminner en hel del om miljöerna i “District 9”, vilket kanske inte är så konstigt eftersom att det är Neill Blomkamp som regisserat de båda filmerna. Och precis som i “District 9” får “Elysium” mig som åskådare att reflektera över klassamhället idag och vart vi är på väg. Jag uppskattar verkligen att man valt att göra en sci-fi-film med ett djupare budskap.

Skådespeleriet i filmen är också bra och att Jodie Foster var med var verkligen en glad överraskning! Det var längesen jag såg henne i en film och hon är ju alltid bra 🙂 .

Två saker drar dock ned betyget en aning: Trots att filmen hade ett visst djup, så blev den ändå lite förutsägbar och vissa repliker kändes rent ut sagt klyschiga.
Sen klarar jag helt enkelt inte av när man översätter “Come on!” till “Kom an!”… då tappar jag sugen helt. Det har ju egentligen inte att göra med filmen i sig, utan ligger hos mig, det är jag väl medveten om, men en dålig textning påverkar ändå mitt helhetsintryck.

Betyget blir ändå 4G:n och filmen överträffar många av dagens sci-fi-filmer!

Jorden har invaderats. Men inte ifrån rymden, utan från de mörkaste djupen på jorden… Mänskligheten har kämpat mot dessa gigantiska monster i åratal och nu gör man en sista kraftansträngning för att göra slut på dem en gång för alla.
14-åringen i mig skriker: “Woooow vad coolt!!! Mer, mer, mer!!!” men filmen landar ändå på tre G:n. För att nå ett högre betyg skulle det krävts ett bättre manus och en starkare handling.

För nästan ett halvår sedan såg jag den första trailern för Pacific Rim och jag blev riktigt laddad när jag förstod att det var Guillermo Del Toro som skulle regissera.
Han har tidigare regisserat bl.a. “Pans Labyrint”, en väldigt unik film. Så jag blev spänd på att se hur hans regi skulle passa ihop med action-/scifi-genren.

Men efter att ha sett filmen frågar jag mig själv: “Vilken genre är det egentligen?”
Guillermo Del Toro uppger under flera intervjuer att han har korsat 2 genrer: “Monstergenren” (A´la Godzilla) och “Robotgenren” (a`la Transformers) vilket enligt Del Toro inte har gjorts på riktigt tidigare. Men om man bortser från alla monster och robotar så tycker jag faktiskt att filmen påminner mer om “action” á la “Independence Day”, än om något annat.

Så hur var den då?
Plus:en först:
Effekterna i den här filmen var helt enastående! Allt var välgjort och jag insåg att man verkligen kommit långt när det gäller dataanimation. Om jag till exempel jämför med “Godzilla” från 1998 (som jag då tyckte var riktigt välgjord) är skillnaden enorm!
Filmmusiken var också väldigt passande. Det var en enkel melodi som återgavs i olika arrangemang och gick helt hand i hand med de coola animationerna.
Personligen så älskar jag den här typen av “mastodontfilmer”, fyllda med bra effekter, coola scener och “feta” stråkar 🙂

Men så till filmens svagheter:
Jag kunde inte ens bedöma skådespeleriet, för det fanns inte mycket för skådespelarna att jobba med gällande karaktärer och dylikt. Även manuset var riktigt tunt och även om actionfilmer överlag kanske inte vinner Oscars för bästa manus, var det i den här filmen ovanligt platt. Sämre än en westernklassiker från 60talet!
Det tunna manuset påverkar naturligtvis handlingen, som här var ganska fjantig och något förutsägbar.

Så om ni är sugna på att njuta av snygga effekter till pampig musik i ett par timmar, utan djupare krav, kommer ni ha ett par härliga timmar framför er!

Clark Kent föds på den avlägsna planeten Krypton. Då planeten en dag ställs på förintelsens kant, skickar Clarks föräldrar honom till jorden, där han växer upp tillsammans med människorna.
Krypton förstörs och när jorden plötsligt invaderas av fientliga styrkor därifrån, tvingas Clark sätta sitt liv och sin identitet på spel…

Regissören heter Zack Snyder och han har även regisserat “300” och “Watchmen”. Jag vill även påpeka att en av författarna till filmen är Christopher Nolan, som varit med och både skrivit och regisserat den nya “Batman trilogin”!
Då jag är ett fan av både regissör, författare och själva filmkaraktären i “Man of Steel”, så hade jag höga förväntningar när jag satte mig i salongen!

Den viktigaste frågan jag ställde mig inför filmen var:
“Hur ska de få karaktären att bli intressant, när han inte har några som helst svagheter???”
Ja, jag vet inte… ni får gärna återkomma till mig när ni sett filmen och berätta vad ni tyckte om just detta… 🙂

Skådespeleriet är bra. Utifrån det manus som finns, så gör alla så gott de kan.
Särskilt Kevin Costner sticker ut. Den senaste filmen jag såg honom i var “The New Daughter”, och den filmen är bland de sämre jag recenserat här…
Men här är han verkligen en fröjd att se!

Första halvan av filmen är full av substans och djup. Vi får följa karaktärens utveckling från pojke upp i vuxen ålder. Sen kommer den andra delen, som jag har valt att kalla “Uppgörelsen”… gott slåss mot ont. Den här typen av avslut förekommer i många filmer inom actiongenren och det kan vara mer eller mindre bra. Här är det lite “halv-ok”.
Tråkigt slut på en film som började bra.

Jorden har tagits över av en utomjordisk ras, framavlad för att döda människor.
Den ondskefulla rasen har ingen syn, men däremot den speciella förmågan att kunna känna av människors rädsla, och på detta sätt spårar de sina offer.
Efter år av krig tvingas tillslut människorna fly ifrån jorden.
Många många år efter flykten kraschlandar ett av människornas skepp åter på planeten, och soldaten Cypher Raige samt hans son Kitai Raige riskerar sina liv för att ta sig därifrån…

Filmen är välgjord. Rent visuellt så var den i stil med “Oblivion”,
däremot måste jag tyvärr säga att skådepeleriet brast vid ett par tillfällen.

Regissör M. Night Shyamalan…
Efter att ha sett de två senaste filmerna regisserade av honom (The Last Airbender och Lady in the Water), kom jag att tänka på en intervju jag sett med George Clooney där han sa: “Det är riktigt svårt att göra en bra film även om man har tillgång till ett bra manus, däremot är det väldigt lätt att göra en dålig film trots ett bra manus…” “you can mess that up pretty easily…”. Ja, som ni förstår är jag inget fan av de två ovanstående filmerna.
Däremot så har ju M. Night Shyamalan gjort riktiga kanonfilmer också, som “Sjätte sinnet” och “The Village”, så att han kan skriva bra manus och regissera råder det ingen tvekan om!
Tyvärr så tillhör “After Earth” samma katergori som Luftböjaren och Vattendamen…

Ett av de största problemen som uppenbarar sig tidigt i filmen, är Jaden Smith. Det känns inte som att han lyckas axla rollen. Han ska vara ung och osäker med en dålig relation till fadern, men rent skådespelarmässigt så fick han inte riktigt fram detta. Personligen tror jag att det skulle varit bättre om man tagit en lite äldre skådespelare till rollen.
Ett annat problem för mig i den här filmen var “den patriotiska ådran”. Folk som gör honnör i tid och otid till tonerna av smöriga repliker, känns överspelat och som att det inte passar in i handlingen.
Handlingen var för övrigt uppstyltad och upplagd lite som ett tv-spel. Och ett tv-spel man inte spelar själv blir tråkigt.

“After Earth” får ändå Godkänt, tack vare snygga miljöer och en Will Smith som gör det bästa möjliga av situationen.

Ett par år har gått efter att gruppen “The Avengers” hindrade ett utomjordiskt försök att invadera New York och världen. Tony Stark plågas fortfarande av de traumatiska minnena från detta, när han återigen tvingas dra på sig Iron man-kostymen. Den här gången för att skydda mänskligheten mot en terrorist vid namn “The Mandarin”.
Jag var väldigt förväntansfull inför denna film, tyvärr så var den inte fullt så bra som jag hade hoppats på.

Regissören heter Shane Black och har även regisserat “Kiss Kiss Bang Bang”.
I rollerna ser vi bl.a. Robert Downey jr, Gwyneth Paltrow, Guy Pearce och Ben Kingsley.
Skådespeleriet är bra från alla håll och en person som jag tycker sticker ut är Ben Kingsley.

Om jag bara snabbt ska summera de föregående filmerna:
“Iron Man” – En riktigt bra film där karaktärerna hamnar i fokus. Dialogen är smart och den varvas med snygga effekter!
“Iron Man 2” – Lite av en besvikelse. Man väljer visserligen att fokusera handlingen på intressanta saker, men hela filmen känns lite överflödig och intetsägande. Det känns som att det största syftet är att introducera nya karaktärer inför den kommande filmen “The Avengers”.

Så hur var då den här filmen???
Den var ok.
Min första spontana tanke var dock att den kändes lite seg.
Anledningen till detta kan ha legat i att många scener innehöll samma återkommande information, vilket gjorde filmen lite övertydlig, samtidigt som den tappade tempo.
Sen så tycker jag att skurkens egenskaper kändes lite för extrema, ja rent ut sagt larviga. Jag måste dock erkänna att jag i det här fallet inte har stenkoll på hur det är skrivet i originalstoryn, men jag tycker ändå att man hade kunnat framställa det annorlunda rent visuellt.
Det verkar även som att man har ändrat vissa förutsättningar som etablerades i den första filmen; t.ex. det faktum att Tony Starks” Arc reaktor” var det som försörjde Iron Man-dräkten med ström, ser man nu förbi. Det gjorde man även i den andra filmen, men inte i denna utsträckning!

Det som ändå håller upp betyget över 4-strecket, är skådespeleriet, effekterna, de vändningar som filmen tar i slutet, samt de komiska inslagen som visar på lite självdistans (något som “Oblivion” inte innehöll…).

Överlag när det gäller uppföljare så tycker jag att det är synd att man hela tiden ska försöka “bräcka” föregående film, istället för att helt enkelt göra en lika bra film.
Det behöver inte alltid vara “mer av allt”, hela tiden.

 Året är 2077 och jorden har gått förlorad efter ett krig mot en utomjordisk ras. Bristen på naturtillgångar har gjort den obeboelig och människorna har tvingats fly till Titan, Saturnus största måne.
Jack är en av de få som överlevt kriget och han jobbar nu på jorden med att övervaka de stationer som förser människorna på Titan med energi.
Sakta men säkert så leds han in i ett händelseförlopp som får honom att ifrågasätta allt han någonsin trott på…
En väldigt snygg film med snyggt foto och snygga effekter, även handlingen hade lite bärighet.

Filmen är regisserad av Joseph Kosinski som bl.a har regisserat “TRON Legacy” (även den fylld med snygga effekter).
Huvudrollerna spelas av Tom Cruise (På heder och samvete), Andrea Riseborough (W.E), Olga Kurylenko (Quantum of Solace) och Morgan Freeman (Ärans män).

Filmen är som sagt väldigt välgjord gällande ljud-och bild och det luktar nästan lite “Transformers” om effekterna. Musiken är svulstig och får väldigt mycket utrymme i filmen, även den ganska lik “Transformers”.

Trots en bra handling och en intressant “slutknorr” finns vissa problem med den här filmen. De är, för det första, att manuset inte är bra. Alls.
Kvalitén på regin varierar genom filmen, och har en del verkliga höjdpunkter som visar på kreativt engagemang. Dock dras även detta ned p.g.a. bristen på bra dialog.
För det andra så tycker jag att filmen saknar den rätta komiska ådran…, jag ska försöka utveckla;  i den här typen av filmer så tycker jag att det är skönt med skämt som visar på lite distans till hela Science Fiction-genren. Det kan röra sig om ett snabbt klipp/replik som får publiken att skratta och känna att “ja vi som har gjort den här filmen vet att det är på låtsas…” I Oblivion var allt så pretantiöst att det kändes sliskigt.

De ovannämnda bristerna gör att betyget sänks, men handlingen och effekterna (ljud och bild) gör ändå att det blir ett relativt högt betyg.